Martina Palmqvist blev urininkontinent i samband med sin första förlossning. Det dröjde 7 år innan hon fick hjälp.
-Jag hade nog inte förstått hur mycket mina inkontinensbesvär påverkat mig, fysiskt och psykiskt. Hur mycket jag gradvis anpassat mig. Hur många situationer jag undvikit.
-Jag är en tävlingsmänniska. Jag älskar att ta ut mig, men tidigare vara det alltid med vetskapen om att det då resulterade i större urinläckage. Jag fick nöja mig med att springa kortare sträckor. I och med att jag inte kunde ta i eller träna min bålstabilitet ledde det till att problemen gradvis förvärrades.
Martina har ett viktigt budskap till alla andra kvinnor:
-Även om det känns jobbigt att prata om så våga granska problemet i ett realistiskt perspektiv. Din begränsade livskvalité resten av livet ställt mot ett 5 minuter milt pinsamt samtal med en läkare på vårdcentralen. Ett samtal som kan ge dig möjlighet till ett liv med bra livskvalité.
Martinas första förlossning blev svår. Barnet fastnade och fick förlösas akut med sugklocka. Martina drabbades av en svår förlossningsskada och tillbringade 1 timme på operation för att åtgärda skadorna. De första 4 veckorna som nybliven mamma hade hon så ont att hon inte kunde sitta ordentligt. På efterkontrollen konstaterades att såren och stygnen såg fina ut men i övrigt gjordes aldrig någon funktionskontroll av bäckenbottenmuskulaturen. Det dröjde ett år innan Martina var smärtfri efter förlossningen.
Innan graviditeten var Martina mycket aktiv och hade löptränat i 7 år. Hon sprang 6 dagar i veckan och tävlade en del. Under graviditeten fortsatte hon att springa kontinuerligt. Att komma igång igen visades sig vara svårt. Vid minsta ansträngning började urinläckageproblemen. Omfattningen var så stor att löprundorna fick begränsas till 5 km, även med inkontinensskydd.
Vid varje barnmorskebesök tog hon upp problemet.
– Jag fick hela tiden höra att man får räkna med att det blir så här som mamma. Som förstföderska och ganska ung litade jag på barnmorskornas kompetens utan att ifrågasätta. Jag trodde på dem och hittade istället sätt att anpassa mig till min nya verklighet.
Bit för bit anpassade sig Martina runt sin begränsning:
Alla handväskor var alltid fulla med inkontinensskydd.
Hon hittade nya träningsformer för att kompensera träningsbehovet. Pass där hon kunde anpassa rörelserna och gå på toaletten.
Hon hade alltid helt svarta träningstigths för att kissfläckarna skulle synas så lite som möjligt.
Vid tävlingslopp sprang hon aldrig längre än 5 km. Om loppet var en gemensam aktivitet med vänner/kollegor var hon alltid tvungen att kolla upp möjligheter för dusch och ombyte för att kunna delta.
-Jag missade alltid när de andra fikade efter loppet eftersom jag duschade då.
Problemet var mest märkbart vid träning men även vardagliga aktiviteter såsom att rusa till bussen, skratta, nysa eller hosta resulterade i urinläckage.
Martina upplever att hon fick signaler från vården att det inte var ett problem som var värt att ta på allvar. Hon fick hör att hon måste knipträna mer och att ansvaret för bättring enbart låg på henne själv. Hon googlade och testade alla möjliga övningar, tips, råd och hjälpmedel. Som en följd av sin skada kunde hon inte få kontakt med sin bäckenbotten. Ingenting hände när hon försökte knipa.
-Jag kände mig dålig. Det kändes som det var mitt fel. Om jag bara kunde knipa mer, oftare, hårdare…
-Idag har jag förstått att hela bäckenbotten är en blank zon för många kvinnor. Vi har dålig kontakt och dålig kontroll. Vi vet inte hur man kniper på rätt sätt, men vi får heller inte rätt utbildning och rätt hjälp.
-En dag hade jag kissfläckar ner till knäna efter mindre än 1 km löpning. Jag vände hem och grät. Det var droppen som fick mig att ringa vårdcentralen. När jag väl tagit mod till mig var jag väldigt beslutsam. Jag träffade en läkare som tog mig på allvar, gjorde en grundlig undersökning och skrev en remiss till ett specialistteam.
Martina fick genomgå ett test som innebar att urinblåsan fylldes med hjälp av en kateter. Hon fick göra olika rörelser för att fastställa urinläckagets omfattning.
-Jag har aldrig varit så rädd för att inte kissa på mig. Det hade varit förkrossande att få höra att mina problem inte var stora nog eller att bli hemskickad utan hjälp.
Det visade sig att ärrbildningen efter förlossningen gjorde att musklerna inte låg an mot urinröret. Martina opererades enligt TVT-metoden.
Äntligen kan Martina springa igen och känna glädje. Hon njuter av att springa 10 km.
-Idag kan jag välja fokus. Jag kan disponera min energi och själv bestämma vilket tempo jag vill hålla. Jag kan utmana mig själv och springer med självförtroende igen. Ett tufft träningspass hjälper mig hitta mitt bästa jag och den känslan är oslagbar. Jag vet nu att jag är värd att vara den person jag verklig är och vill vara.
Martinas råd till andra kvinnor:
Inse att du är värd att kunna göra allt du vill göra.
Det är inte ditt fel – våga prata om dina problem
Det går att få hjälp – våga söka sjukvården
Det är lätt att bagatellisera problem eftersom anpassningen sker gradvis så:
-Fundera över hur dina problem begränsar dig?
-Fundera över hur du har anpassat dig?
Pingback: Modet att misslyckas | Heiman & Co AB
Wow, detta hade jag behövt läsa för ett år sedan! Jag gjorde en TVT operation i maj och det är det bästa jag gjort!!
Så bra att du har fått hjälp nu och att det funkar fin. Hoppas det här inlägget kan hjälpa någon annan som ännu inte har fått hjälp.
Jag hade samma problem och när jag väl kom till en läkare (15år efter svår förlosning) fick jag veta att detta kan man inte träna upp. Nu kan jag träna kickboxning igen. Utan skydd mot inkontinens ? ?
Härligt att Du nu kan vara fysiskt aktiv utan problem. Många har samma problem. Vi vet bara inte hur många kvinnor runt omkring oss som också har problem eftersom ämnet fortfarande är så tabubelagt. Förhoppningsvis kan detta inlägg göra en lite skillnad så att kvinnor snart kan sluta skämmas över sin inkontinens och istället våga söka hjälp.