Anna Sannum Karlsson
Anna Sannum Karlsson är privatpraktiserande sjukgymnast och lärare inom Institutet för Basal Kroppskännedom. Hon utbildar och handleder kollegor i Basal Kroppskännedom.
Anna guidade mig vid ett tillfälle i valet av gruppövningar. ”Att stå i sina ben” rekommenderade hon. I mitt stilla sinne undrade jag vad det var för övning och hur vi annars skulle stå. På händer? Men hon hade naturligtvis rätt. Att öva på ”Att stå i sina ben” är en god investering.
Vi är många som springer fram i livet, som aldrig riktigt vågar stanna upp och känna efter om vi har någon förankring i livet eller i vardagen. Har vi kontakt med underlaget? Eller har vi en känsla av att marken kommer att rämna under oss om vi försöker landa – fysiskt med fötterna eller mentalt. Vi är många som håller oss uppe genom att spänna axlar, nacke och skuldror.
Här skriver Anna Sannum Karlsson om sina tankar kring Basal Kroppskännedom, rörelsemönster och hur det kan påverka oss positivt när vi vågar lita på att benen bär.
Jag har använt mig av Basal Kroppskännedom i snart 20 år. Min första kurs i Basal Kroppskännedom var för Vivianne Nordvall och jag kommer ihåg hur frustrerande det var att jag inte kunde hälstudsa en tiondel så länge som Vivianne kunde. Jag var då en vältränad 28-åring som spelade fotboll och sprang både terränglopp och halvmaraton. Jag började öva och förändra mitt hållningsmönster, gångstil och löp steg. Inte kunde jag ana vilka erfarenhet detta skulle ge mig.
Många, många möten med mig själv och med människor jag mött i livet och i behandlingsrummet har gång på gång gjort mig fascinerad. Hur kan det vara att vi människor blir helare när vi landar ner i våra ben? Människor som förlorat hoppet genom otaliga vårdinsatser undrar hur detta enkla kan hjälpa. Mina tankar går tacksamt till Dropsy, Roxendal och alla andra som, i mina ögon, väldigt tidigt såg möjligheter i att förstå helheten i att vara människa.
Det till synes enkla är ett tufft jobb. När vi landar ner i våra ben ändras ofta andningen. Så här beskrevs det i mitt behandlingsrum härom veckan: ”När jag mjuknar i svanken så öppnar jag upp för min andning, och det är som att andningen är en liten rädd skådespelare som kommer in på en stor scen, hela bäckenskålen. Skådespelaren vill helst dra sig tillbaka, upp i bröstkorgen, men med mjuka samlande rörelser och m-ljudet så vågar skådespelaren vara kvar och det bli lugnt i hela mig”
Vad är det som händer?
För mig är forskning inom neurofysiologi och neuropsykologi en pusselbit och nyligen läste jag i en morgon tidning ”Din gångstil påverkar hur du mår”. Här har psykologer och fysioterapeuter från flera länder samarbetat. Studien tar stöd i tidigare forskning som visat på att fysisk aktivitet minskar depressiva symtom, och forskarna ställer sig frågan om rörelse kvalitén har någon betydelse. Människor med ökad depressivitet går med mindre armrörelser, bristande svikt och flexibilitet längs balanslinjen och svajar mer från sida till sida. I studien mätte de deltagarnas förmåga att minnas positivt eller negativt laddade ord beroende på gångstilen. De som gick med ökad armpendling, ökad flexibilitet i balanslinjen och i ett mer samlat rörelsemönster mindes fler av de positivt laddade orden.
Kan det vara det som hände min patient? Det samlade rörelsemönstret gav möjligheten till positiva tankar och känslor, andningen blev friare och ångesten gav vika. Andningen vågade vara kvar på den inre scenen. Vi jobbade inte med att ta bort negativa tankar eller känslor utan tillför ett samlat rörelsemönster, precis som i studien, och det påverkar hjärnan att vara i kontakt med positivt laddade känslor och tankar. Enkelt och väldigt komplext på en och samma gång!
Hälstuds