Modet att utvecklas

Det är lätt att fastna i komfortzonen. Jag som har ett stort kontrollbehov vill gärna veta innan jag ger mig ut och tränar vilken sorts pass som ligger framför mig. Allra helst vill jag också redan i förväg veta att jag klarar det.

Men det blir inte så mycket resultat då. Vi underhåller visserligen en grund men kroppen vänjer sig om vi hela tiden ligger på samma belastning och håller oss till samma rundor. När vi väl lyckas pussla in ett träningspass i vardagsschemat så vill vi väl att det ska vara effektivt?

Så för att utvecklas fysiskt och mentalt som motionärer och idrottare krävs det att vi pressar oss. Att vi har modet att flytta gränserna och ta oss utanför komfortzonen. Då börjar det hända grejer.

För kroppen är fantastisk och det är förvånande hur stor förbättringspotential de flesta av oss har.

Att befinna sig utanför komfortzonen när vi tränar i grupp kräver lite extra mod. Att vi vågar visa upp vad vi förmår prestera just här och nu. Det kan också vara gruppen som pressar oss ut i den effektiva zonen. Om vi bara kan lyckas behålla självkänslan när det känns som vi flämtande släpar oss fram samtidigt som alla andra susar förbi oss med lätthet, kan de andras styrka förvandlas till inspiration. Då blir gruppträning peppande, glädjefylld och en njutning. Även om vi flämtande släpar oss fram när de andra susar förbi med lätthet.

Vi har olika förutsättningar, vi tar till oss olika slags träning olika lätt, men även ”susarna” har faktiskt börjat från början någon gång.

Jag har en väninna som alltid väljer gruppen som är lite för snabb för henne när det är dags för intervaller. Det kräver viljestyrka, självkänsla och blodsmak. Även om hon är sist i mål resulterar draghjälpen från gruppen ofta i att hon förbättrat sig. När hon jämför med sig själv och sina egna resultat. Det är mod som utvecklar.

I morgonens Boot Camp var alla grymma. Lite extra roligt var det att några tjejer visade modet att byta ut promenaden mot backintervaller.

Hur modig är Du?