Vår hjärna är evolutionärt gammal. Det är därför vi gillar att tävla. Vi har alla en Konkurrensmentalitet, men vi befinner oss olika ofta och olika länge i det tillståndet.
För mig personligen är det ett nödvändigt ont att tävla. Jag behöver SMARTA mål för att hålla motivationen att träna upp. Då är det utmärkt att ha anmält sig till en tävling. Jag vet vad jag ska prestera, när min deadline är och jag kommer att få ett kvitto på hur väl jag förberett mig. Dessutom hjälper själva tävlingsmomentet mig att pressa mig lite extra, att flytta på kroppens gränser.
Så varför vill vi då tävla? Varför var det i år ca 19000 anmälda till Vätternrundan?
Det beror på att vi har olika sociala mentaliteter och att Konkurrensmentaliteten är en av dem.
Definitionen på en social mentalitet är en egenskap eller färdighet som styr motiv och drivkrafter för att uppnå sociala mål och roller såsom status, vänskap, omsorg och sex.
Våra förfäder var beroende av att leva i grupp för att överleva. För att kunna samarbeta utan att ständigt hamna i konflikt så har vi sedan grottiden utvecklat en Konkurrensmentalitet. Det var helt enkelt en social rangordning för att få livet i grottan att fungera.
Konkurrensmentaliteten leder till att vi söker social makt till exempel genom prestationer, kunskap, ålder, erfarenhet och utseende. Vi tävlar om status och tänker i termer som vinnare – förlorare, stark -svag.
När vi vinner, eller på annat sätt lyckas med det vi vill uppnå, får vi en kick.
Då vi inte klarar våra mål blir vi istället nedstämda. När vi befinner oss i vår Konkurrensmentalitet har vi svårt att ta in känslor som handlar om omsorg om andras behov och vi har då svårt att känna empati. Det kan vara svårt att gratulera den som spurtade om oss på mållinjen.
Så att tävla var från början ett sätt att organisera människans samarbete för att gemensamt överleva. Nu har tävling blivit en stor industri som i bästa fall främjar folkhälsan.