Min Idol Erik springer Lapland Ultra 100km

Jag tror att vi alla behöver idoler och inspirationskällor. Vanliga motionerande människor i vår omgivning som visar oss att det går, vi kan, kroppen är fantastisk. En av mina idoler och inspirationskällor är Erik. Vi har lärt känna varandra under året som gått då vi träffats på de olika Klassikerloppen. Erik har gått från att misströsta på skolgymnastiken till IronMan. Kan Erik så kan Du också börja träna och bli vältränad. Erik är alltid vänlig, glad och redo att sträcka ut en hjälpande hand när det behövs. En riktig inspirationskälla.

Här får vi njuta av Eriks berättelse om hur det var att springa Lapland Ultra i Adak 100km. Erik återkommer med sina bästa tips inför ett långlopp.

En härligt plågsam långtur i inre Norrland

Vad kvarstår det för utmaningar när en svensk klassiker är genomförd? Dessutom flera år i rad. Marathon börjar bli den normala distansen för lopp att delta i. IronMan är genomfört. Ja, hur ska jag hitta nästa utmaning? Överaktiv?
Frågan blir paradoxal eftersom jag vid 25 års ålder knappt tränade över huvud taget. En ungdomstid hade satt sina spår där vi som inte var vältränade, motiverade eller vidare duktiga på skolgymnastiken fick minst stöttning och påhejning. Så, vad kvarstår för utmaningar när jag 8 år senare gjort sportsliga prestationer jag aldrig trodde var möjliga. Revansch! Intressant nog även utan att behöva lägga om mitt liv eller offra arbete och det sociala livet. Regelbunden träning några gånger i veckan beroende på när tid fanns var receptet. Självklart vissa veckor 4-5 dagar i veckan, mest för att det hade blivit så roligt att träna. Late bloomer!
Lopp som varade väldigt länge hade jag klarat tidigare (Vätternrundan, IronMan, Vasaloppet). Jag tilltalas på ett konstigt sätt av dessa lopp som kräver lång tids ansträngning på måttligt hög intensitetsnivå. Men i och för sig… Löpning var ju något som jag inte ägnat mig åt i längre tid än 3-4 timmar åt gången. Kan jag cykla i 10 timmar borde jag kunna springa i 10 timmar. Ansträngning som ansträngning, eller!? Önsketänkande!?
Valet föll på Lapland Ultra i Adak (Västerbotten) sista helgen i juni. 100 km löpning. Hur svårt kan det vara? Jag tilltalades av att bygden samlades runt något så extremt och av den anspråkslösa tonen på hemsidan. Dessutom hade jag aldrig varit i denna del av Västerbotten, så perfekt för att upptäcka nya delar av Sverige. Enda ”aber” var Stockholm Marathon 4 veckor innan och Vätternrundan 2 veckor innan. Men man lever bara en gång, så med 2 veckor kvar fanns det inget annat att göra än att anmäla sig. Alla lopp i maj/juni fick bli uppladdning följt av aktiv vila efter att anmälan var gjord. Det vara bara att ta tåget upp och göra som vanligt. Ena foten framför den andra. Naivitet?
Deltagarantalet var 70 personer, varav hälften gick (tidig starttid) och hälften sprang (sen starttid). Loppet är ett nattlopp med start för löparna kl 22. Det fantastiska ljuset under natten gjorde resan värd besväret. Första par milen gick lugnt och tryggt tillväga. Jag njöt av ljuset, miljön och de fantastiska funktionärerna vid vätskekontrollerna var 4-5 km. Underbart! Vid avklarad marathon-distans hade tröttheten redan kommit och framför allt smärtade låren väldigt. Förvånansvärt tidigt. Marathon kan jag. Kanske var jag sliten efter de föregående loppen? Hur som helst, slå bort negativa tankar. Bytte till intervall löpning-gång fram till 60 km. Sedan gick det inte att springa mer. F*n! Varje steg smärtade så i låren och det kändes som att springa på träben. Frustration!

Det var bara att mentalt förbereda sig på att gå resten av loppet. Deltagarna var nu utspridda och under över 20 km såg jag endast till funktionärerna vid kontrollerna. Varje steg jag tog gjorde ont men bryta…aldrig i livet. Jag kan, jag orkar! För att vara så plågsamt som det ändå var, tog de 5 sista timmarna av loppet förvånansvärt snabbt i retrospektivet. Korta sträckor sista milen fick jag sällskap av andra gångare jag passerade. Sällskap har en fantastisk smärtstillande eller rättare sagt distraherande effekt. Lättnad!

Sista milen mot mål var underbara. Jag var så glad! Jag var så lycklig! Jag hade så ont! Så ont! Solen sken! Och så hade jag ont! Glädjetårar föll! Att se skylten Adak var fantastiskt. När jag såg målporten på avstånd var den första tanken en förundran och fascination över att jag faktiskt klarade det. Att jag är en person som fullföljer och uthärdar för att nå ett mål. Gränslös lycka! Hade jag vetat det som ung hade jag nog gillat gymnastiken mer. Lyckan över att vara i mål och oförmågan att gå normalt kommande dagar, spred en värme i kroppen som återkommer även såhär några månader efteråt när jag skriver om det. Ca 40 deltagare tog sig i mål och jag var en av dem! Dessutom det lopp som tagit längst tid för mig att fullfölja. Nytt personbästa! Inte illa. Nöjd!
Ultralopp är ingen omöjlighet, det går bara olika snabbt och är olika plågsamt beroende på hur tränad och förbered du är. Gång är ju också en idrottsgren… Den tar dig i mål. Klyscha?